Jag sitter med morgonkaffet och lyssnar på radionyheterna. På nyheterna pratar de om att genombrott gjorts i genforskningen - om skräp-DNA's betydelse. Mina tankar flyger iväg där jag sitter och bara har det bra.
Det jag utbildade mig till tidigare, och arbetade med. Undrar om jag i dag skulle klara av det? Antagligen ungefär som då, om jag la manken till. Men plötsligt så inser jag, att även om jag tyckte att det var väldigt roligt och intressant, så var det väldigt mycket lägga manken till.
Kanske andra har mer fallenhet, men jag vet att jag faktiskt fick jobba på bra mycket för att hålla mig på den nivå där jag var. Och ändå var det ett steg, eller flera från dit jag ville
Jag ville ha ett jobb där jag gjorde skillnad inom miljö, inom vattenresurser. Jag läste om projekt i delar av världen som jag hoppades, skulle velat ha varit del av. För att det lät så kul. Så intressant.
Inte för berömmelsen, men för att bl a få jobba med dessa så inspirerande personer. I miljöer där man får tänka, måste tänka, och försöka tänka nytt.
Ändå kom jag inte på alla åren förbi projektarbetar-, vikariestadiet.
Kanske består den branschen till viss del av att man jobbar på det sättet. Och att det inte behöver betyda något att jag inte fick fast jobb, en bas. Tänk på alla frilansare. Men för att jobba så krävs det att man alltid orkar hålla sig framme när det händer, där det händer. Det som man vill. Och att man dessförinnan har rätt - och aktuell kompetens. Det förutsätter också att man har den speciella kompetensen att skaffa och bibehålla kontakter. Det har jag inte, varken då eller nu.
Och i mitt morgonfilosoferande kontaterar jag att det lugn jag kan känna i dag. I att prestera inom min förmåga, istället för att hela tiden ligga på nivån ovanför. Och det är skönt! Dels är ju människan lat, man gör inte mer än vad som är "lönsamt" för organismen (om man är klok), dels att jag faktiskt på ett helt annat sätt kan utvecklas där jag är.
Men jag har fortfarande min skolning, och mina intressen.
Även om jag har ett så kallat mindre kvalificerat jobb, så jobbar jag ändå i en miljö där jag förutsätts följa vad som händer, och implemetera på ett för nuvarande yrke professionellt sätt. Slapphet är inte ursäktat. Ett bra arbete förväntas. Människors liv hänger på det. Det är också en miljö där jag kan lära, hela tiden, om och när jag vill, utöver det som förväntas av mig. Och jag konstaterar att jag trivs bra med det här. Med ett lugn.
Morgonens filosofi är att jag trivs med det lugnare liv som jag har i dag. Där jag känner att jag har lite mer kontroll, och inte behöver vara "vaken" hela tiden. Och jag kan ändå sitta här och lyssna på forskningsgenombrott, och förundras, och vara nyfiken.
